Min älskade Movitz är kanske inte alltid så klyftig. Han har lite koncentrationsproblem och lyckas ständigt förlägga sina tuggisar. Varpå sökroboten Boy genast snor dem. Och Movitz får ett hysteriskt anfall där han skriker med sin gällaste röst.
Om jag säger ”ska vi gå till köket” så vet Boy precis vad det betyder och springer i förväg. Moffe ser upphetsningen och springer ikapp. Ur godisskåpet tar jag fram nåt gott och Boy tar sin belöning tillbaka till soffan. Moffe får sin, springer iväg och kommer tillbaka tre sekunder senare för att se vart jag blev av. Då är han tomhänt. Tom-munnad, snarare. Så jag raskar på till vardagsrummet och försöker leta rätt på tuggisen åt den lilla skrikräkan, för han blir ju galen av att Boy mumsar på sitt när han är utan.
Det kan ligga varsomhelst på golvet, på fotpallen, i soffan eller som nu på senare tid: ovanpå arm- och ryggstöd. Han verkar tycka att det är ett taktiskt gömställe. Så länge tuggisen ligger kvar och inte trillar ner bakom soffan. Ibland ägnar han plågsamt lång tid åt att försöka gräva ner sitt byte i soffan. Här finns både täcke och filt, bra grävmaterial tycker Moffe. Efter idogt arbete lämnar han tveksamt platsen och Boy snor tuggisen så fort han inväntat rätt tillfälle.
Jag får ofta äran att hålla tuggisen åt Moffe. Han tar god tid på sig och jag brukar preparera mej med extratuggisar åt Boy som slukar sina, samt stjäl från Moffe så fort han kommer åt. Eftersom jag ofta får agera polis och ta tillbaka stöldgodset och återbörda det till den rättmätiga ägaren så tror jag Moffe alltmer börjat lita på att han kan lämna sina halvtuggade verk hos mej medan han tar en paus för att sova. Boy skulle aldrig drömma om att lämna nåt halvätet! Får han märgben vill han gärna ha med dem under täcket när han ska sova. (Urk.) Moffe har inte alls samma hängivenhet. Eller glupskhet.
Just nu sover Moffe på min ena sida medan Boy sover räv och gnäller med darrande underläpp då och då. Krafsar mej på armen. Han står inte ut med att Moffes halvtuggade grisknorr ligger under mitt övervakande på soffbordet. Vänder jag ryggen till kommer det försvinna i ett nafs och Movitz kommer skrika i högan sky. Lite som i en pilsnerfilm när en förnäm dam kallar på konstapeln för att hon blivit kränkt på nåt frapperande sätt. Det är för att bespara mina öron som jag tar vaktandet på så stort allvar.
Det roliga är att man i hundböcker ofta får läsa att hundar inte stjäl från varann utan respekterar att minsta valp ska ha sitt ben i fred. Icke så i detta hushåll! Men så kan de inte läsa så bra heller.
THAT "NEW DOG" SMELL 