Beslutet

Tidigare publicerat 24 november, 2010

Måndagen började som en helt vanlig dag. Sniffen och Sillen busade med varann och en tidskriftsamlare som Sillen dragit ner från bokhyllan. Sniffens alla papper spreds ut på golvet. Jag log åt att djuren var så ömsinta i sitt busande, så försiktiga med tänder och klor.

Sen tog jag ut Sniffen och då träffade vi på en synskadad kvinna med en gammal keeshond. Tiken var inte så förtjust i andra hundar och tittade lite surt på Sniff som var nyfiken. Han reagerade helt korrekt och vände bredsidan till och nosade omkring på backen medan jag och tikens matte pratade en stund.

När vi närmade oss vårt hus stod en kille utanför och såg på oss. Kanske 10-12 år. Leende. Han sa att han trodde väl att vi bodde här och hoppades tydligen på att bli insläppt i porten. Vi gick in tillsammans och den artige gossen berättade att han skulle hälsa på en kompis på fjärde våningen. Hissen var nere så han klev in medan jag vände mej mot postfacken. Min låda var full av reklam. Då hör jag ett isande skrik och ser att Sniffen är inne i hissen med pojken. Jag sliter ut Sniff och hissdörren går igen. Pojken öppnar den och tårarna sprutar, han verkligen bölar och tar sig för baksidan av låret när han kommer ur hissen. Jag ber att få se hur det ser ut och han drar upp mjukisbyxorna, men byxbenet går inte att dra upp så långt. Jag tror inte det blöder, det borde ha gått igenom tyget iallafall. Jag ber om ursäkt och säger nåt om att hunden kanske blev klämd av hissdörren, för jag kan inte begripa varför Sniff helt oprovocerat skulle bita ett barn. Jag frågar pojken om han vill att jag följer honom någonstans och han avböjer, han ska fortfarande hem till sin kompis på fjärde våningen. Jag säger åt honom att han kan åka först så väntar jag nere med hunden, vill inte att de ska trängas i hissen efter detta. Pojken smiter in i hissen men Sniffen verkar helt lugn nu. Jag, däremot, är skakad.

Jag försöker förstå vad det var som hände, tänker att han bet en ung kvinna i stallet för två veckor sedan, också det i baksidan av låret, utan förvarning. Då var jag medveten om att det var en vaktsituation då hon kom in utifrån, så jag drog Sniffen till mej i kopplet. Tjejen stannade dock helt nära med ryggen till och pratade med Emma när Sniffen såg sin chans att sätta tänderna i henne.

I onsdags, när vi vandrade i dimman och jag tog bilden jag vann fototävlingen med, så kom en joggare och jag var så säker på att det skulle smälla att jag bad mannen vänta. Men det gjorde han inte. Så att be omvärlden om hjälp är visst inte att tänka på. Alternativet är förstås att aldrig nånsin ha Sniffen lös, men det vore att ta ifrån honom den lilla livskvalitet han har! För i de allra flesta fallen går det ju bra.

Det enda jag kan se som förklarar de här bit-incidenterna är att båda följde dagar av hög aktivitet och en massa nya intryck. Kanske låg han högt i adrenalin och kortisol? Han har så nära till stress, är så osäker och feg och han är en ivrig väktare mot okända inkräktare. Allt verkar ha slagit slint i hans lilla pinscherskalle!

Nu är det ju så att Sniffen alltid haft nära till bett. Oftast handlar det om enstaka tjuvnyp som inte dragit blod, och oftast har det varit riktat mot män över en viss ålder. Jag har kämpat med beteendet och det har blivit fantastiskt mycket bättre. På nästan ett år har han inte bitit en enda gång, däremot har han gjort ett par utfall där han garanterat bitit om det inte var för att jag ryckt tillbaka honom i kopplet.  Jag har sett honom mogna och utvecklas och jag ville så innerligt gärna att bitandet skulle vara ett passerat kapitel. Tydligen var det inte det. Och det slog mej att det kanske inte händer förrän om ett halvår eller ett år, men förr eller senare kommer det förmodligen hända igen. Då kanske det drabbar ett mindre barn. Då kanske bettet tar värre. Och då kan jag inte hävda att jag aldrig sett varningstecknen.

Sniffen är en underbart rolig och lojal kamrat som jag gläds oerhört av. Han är solstrålen i min vardag och han har lyckats charma många han träffat. Han är väldigt förtjust i alla människor han känner förtroende för och kan inte behärska sig i sina känsloyttringar. Han älskar andra hundar och fungerar fantastiskt bra i grupp, så länge ingen försöker rida på honom. Då surnar han till lite.

Men hur fantastisk jag än tycker att han är, så har han väldigt dåliga nerver. Han är lättstressad och neurotisk och tycker de larvigaste saker är skrämmande. Han kan tex inte lämna vårt hus utan att darra. Han får panik när det knäpper i fasadplåten, om någon stänger ett fönster eller något flaxar i vinden. Då pressar han sig mot marken och klöser sig mot dörren och vill in igen. I perioder bestämmer han sig för att han inte kan gå normalt över en viss fläck av golvet utan måste backa över den. Han hatar kloklippning och kroppsvård. Han tål inte krångel med selar och täcken utan kan få ångest av att gå ut om han tror det vankas något sådant. I somras hade jag väldiga problem att rasta honom då han sprang och gömde sig i buren eller bakom soffan för att slippa gå i vårt närområde, som skrämde honom något så vansinnigt. Bara när han förstod att det vankades äventyr och vi skulle åka härifrån var han supertaggad och ville följa med ut. Ett föremål som var godkänt, till och med roligt, i vardagsrummet kunde i köket eller sovrummet uppfattas som hotfullt och farligt.

Vetskapen om den här ångesten och rädslan för att det ska smälla igen orsakade en ständig orosknut i magen på mej. Fast det gått bra i dag efter dag kunde jag aldrig slappna av när jag öppnade en dörr eller när hissen kom, för jag visste aldrig om det skulle dyka upp nån Sniffen tyckte var otäck nog att bita. Att se hans oro, hur han vankade som en tiger i en bur när jag bestämt mej för att vi skulle slappa i solskenet bakom huset var plågsam. Jag kunde inte ha med honom när jag hälsade på andra, för om nån klev in genom dörren satte Sniffen tänderna i dem. Han blev upprörd om han tyckte någon närmade sig hotfullt utomhus och brydde sig föga om min åsikt.

Så nog har jag funderat många gånger över vad som är ett drägligt hundliv, och om Sniffen hade det riktigt bra. Jag försökte skydda honom från de mest påfrestande situationerna, men det innebar att jag skar bort och skar bort tills det nästan inte blev något kvar. Att springa okopplad med hundkompisar var till slut det enda jag kunde erbjuda utanför hemmets fyra väggar. De tillfällena var inte så många som jag skulle önska. Desto fler var de obehagliga situationerna, som den ofrånkomliga rastningen.

På måndagkvällen uppvisade Sniff ett obehagligt beteende, han var hetsig och svart i synen när han letade efter katten. Hade han misstagit min hand för katten hade han nog kunnat bita mej då. Han ryckte ifrån mej en godis och höll på få lite av tummen med sig. Visst, han hade kanske bara en dålig dag, men det kändes som om han hjälpte mej ta ett fruktansvärt svårt beslut som jag hela tiden skjutit framför mej. Jag insåg att jag inte vill vänta tills något så allvarligt händer att beslutet inte längre ligger i mina egna händer. Jag skulle inte kunna leva med mer dåligt samvete, om det skulle hända något så allvarligt att man inte var så överslätande som alla varit hittills.

Så nu får det vara slut på oron, för både min och hans del. Min älskade pinscherprins har fått en tid hos veterinären på fredag och jag har två vänner med som stöd. Jag kommer sakna honom nåt fruktansvärt, han lämnar efter sig ett enormt tomrum!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: