Fler bilder

Moffe skräms

Natten mellan torsdag och fredag vaknar jag av att Moffe skriker till. Jag inser att han legat intill min kudde, han som annars ligger vid mina fötter under täcket på nätterna. Han har sökt upp sin matte och legat och darrat intill mej och jag har pussat och gosat med honom per automatik och då förmodligen råkat snudda vid hans öga. Men då, när jag hör honom kvida mitt i natten fattar jag inte riktigt vad som är fel. Jag ser ju att han slokar med svansen och ser jäkligt skruttig ut, skälver och blinkhinnan är framme. Moffe har aldrig varit det minsta dålig förut så jag vet inte vad jag ska tro. Det första jag misstänker är att han är dålig i magen, det är ju ändå en ganska vanlig åkomma. Jag går upp och letar efter tecken på det men hittar varken spyor eller bajs. Undertiden stannar han kvar i sängen vilket inte är likt mitt hjärtegryn.

Klockan var halv fem eller däromkring och jag kände mej ganska väck. Och skärrad. Min hjärna ville inte samarbeta så jag ringde djursjukhuset för att få höra vad jag behövde göra för att ställa diagnos. Samtalet var väldigt förvirrat och jag blev inte mycket klokare av det.

Jag vakar, skriver på fejan, väntar på att uppfödaren ska vakna. Movitz beter sig som om han ligger på dödsbädden. Till och med Boy fattar att nåt är fel och putsar lillen! Det händer i princip aldrig! Han har aldrig varit ömsint mot något djur vad jag har sett. Tolererat, ja, dragit nytta av deras kroppsvärme, ja. Men inte har han duttat och daltat. Så bara den detaljen, så rar som den var, gjorde mej bara än mer orolig.

Men det var när jag plockade bort lite ”sömn” ur Moffes öga som jag insåg att det var där felet låg. Han skrek till igen, som innan, och jag insåg att det bara var det ögats blinkhinna som var framme och rött. Jag hade ögonskölj hemma och tror jag fick bort en liten fibertråd. Sen tempade jag honom för första gången (39,1°) och det var så hemskt så han gömde sig för mej de kommande timmarna. Då tyckte jag nog mer synd om mej själv som blev ratad!

Naturligtvis var jag mest rädd för hornhinneskador, att Moffe skulle bli blind och så. Men uppfödaren var betydligt lugnare. Hon berättade att hon var mycket van vid olika ögonincidenter efter alla år som katt- och marsvinsuppfödare. Hon kom och undersökte ögat och så åkte vi och köpte ögonsalva. Moffe överraskade mej med att redan vid åsynen av uppfödaren bli 100% piggare och nästa dag verkade han återställd. Han behandlas med salvan men är pigg och glad och jag får röra ögat utan problem. Puh!

Så nu har vi överlevt Moffes första ”sjukdag” och jag vet nu att han är lite melodramatiskt lagd. Så mycket dramatik för lite skräp i ögat!

Bildkavalkad

Moffe och tuggisarna

Min älskade Movitz är kanske inte alltid så klyftig. Han har lite koncentrationsproblem och lyckas ständigt förlägga sina tuggisar. Varpå sökroboten Boy genast snor dem. Och Movitz får ett hysteriskt anfall där han skriker med sin gällaste röst.

Om jag säger ”ska vi gå till köket” så vet Boy precis vad det betyder och springer i förväg. Moffe ser upphetsningen och springer ikapp. Ur godisskåpet tar jag fram nåt gott och Boy tar sin belöning tillbaka till soffan. Moffe får sin, springer iväg och kommer tillbaka tre sekunder senare för att se vart jag blev av. Då är han tomhänt. Tom-munnad, snarare. Så jag raskar på till vardagsrummet och försöker leta rätt på tuggisen åt den lilla skrikräkan, för han blir ju galen av att Boy mumsar på sitt när han är utan.

Det kan ligga varsomhelst på golvet, på fotpallen, i soffan eller som nu på senare tid: ovanpå arm- och ryggstöd. Han verkar tycka att det är ett taktiskt gömställe. Så länge tuggisen ligger kvar och inte trillar ner bakom soffan. Ibland ägnar han plågsamt lång tid åt att försöka gräva ner sitt byte i soffan. Här finns både täcke och filt, bra grävmaterial tycker Moffe. Efter idogt arbete lämnar han tveksamt platsen och Boy snor tuggisen så fort han inväntat rätt tillfälle.

Jag får ofta äran att hålla tuggisen åt Moffe. Han tar god tid på sig och jag brukar preparera mej med extratuggisar åt Boy som slukar sina, samt stjäl från Moffe så fort han kommer åt. Eftersom jag ofta får agera polis och ta tillbaka stöldgodset och återbörda det till den rättmätiga ägaren så tror jag Moffe alltmer börjat lita på att han kan lämna sina halvtuggade verk hos mej medan han tar en paus för att sova. Boy skulle aldrig drömma om att lämna nåt halvätet! Får han märgben vill han gärna ha med dem under täcket när han ska sova. (Urk.) Moffe har inte alls samma hängivenhet. Eller glupskhet.

Just nu sover Moffe på min ena sida medan Boy sover räv och gnäller med darrande underläpp då och då. Krafsar mej på armen. Han står inte ut med att Moffes halvtuggade grisknorr ligger under mitt övervakande på soffbordet. Vänder jag ryggen till kommer det försvinna i ett nafs och Movitz kommer skrika i högan sky. Lite som i en pilsnerfilm när en förnäm dam kallar på konstapeln för att hon blivit kränkt på nåt frapperande sätt. Det är för att bespara mina öron som jag tar vaktandet på så stort allvar.

Det roliga är att man i hundböcker ofta får läsa att hundar inte stjäl från varann utan respekterar att minsta valp ska ha sitt ben i fred. Icke så i detta hushåll! Men så kan de inte läsa så bra heller.

Det här med pinscher

Nu lever jag med två okomplicerade hundar och känner mej så bortskämd med det. Men jag ser att många har hittat hit till min blogg när de sökt svar på frågor om pinscherns mentalitet. Därför känner jag att jag kanske måste fortsätta skriva om det. Ämnet är ju ändå nåt som ligger mej nära om hjärtat.

Är pinschern en svår ras? Är det en förstagångshund? Den som får hem en okomplicerad pinscher tycker såklart att det inte är nåt märkvärdigt alls. Den som får hem en problemhund tycker det är jobbigt, oavsett ras.

Jag tror att pinschern kan vara svår för att den är känslig för intryck. Om hunden och miljön är i harmoni med varann uppstår förmodligen inga svårartade problem. Men om hunden är ängsligt lagd, miljön är oförutsägbar och ägarna inte 100% konsekventa så finns det risk att hunden utvecklar beteenden som inte är lätta att leva med.

Det viktigaste för en hund är att relationen med övriga flocken fungerar väl. Som människa är det kanske inte helt lätt att veta hur man är som ”flockledare” eller vad man har för uppfostringsstil. Särskilt inte i början. Man provar sig fram och lyssnar på råd från andra.

Ibland är det svårt att ens föreställa sig som ledargestalt. Och för all del, man kanske är en jättebra ledare för människor men blir ändå tafatt när det handlar om djur. Det luriga är att det är individuellt hur mycket man påverkas av andras sinnesstämning. Med Sniff kände jag att jag måste vara på alerten, 100% närvarande, här och nu. Ingenting fick överraska mej, få mej ur fokus. Jag måste förutse allt som skulle kunna inträffa i god tid innan det hände så jag skulle kunna förbereda mej för olika eventualiteter.

Ingen orkar vara 100% närvarande 100% av tiden. Speciellt inte jag som har svårt med koncentrationen. Psykiskt mådde jag sämre och sämre, mitt självförtroende som hundägare försvann. Jag kände mej usel som inte lyckades få Sniff att känna sig trygg och jag hade dåligt samvete gentemot omvärlden. Jag tyckte dock inte att min sinnesstämning påverkade Sniff, han verkade så avstängd vad gällde mej. Han sökte aldrig kontakt, kollade aldrig av med mej vad jag tyckte. Jag var bara nåt i andra änden på kopplet som hindrade honom från att fly.

I ärlighetens namn vet jag inte hur mycket jag påverkade hur han mådde. De flesta pinscherägare verkar vara överens om att deras hundar är mycket känsliga för sina ägares mående. Själv kämpade jag för att få kontakt med Sniff genom olika övningar och mycket godisbelöningar – som var det enda han reagerade positivt på. Lek och klappar lämnade honom oberörd, det var inget för honom. Han ville inte direkt veta av nån närhet så varje gång han visade intresse för mej blev jag jublande glad. Jag har nog aldrig hört nån annan beskriva sin pinscher så.

Idag har jag två hundar som är väldigt kommunikativa och älskar närhet. Vi tränar inget men de är naturligt följsamma, de förstår jättemycket och har förhållandevis mycket will to please. Sålunda behövs inte så mycket lydnadsträning, de lyssnar på det jag säger och gör det jag begär av dem. Det är svårt att beskriva det på ett bra sätt. De är tämligen fria i sitt sätt att vara.

En skillnad mellan italienare och pinscher tror jag är behovet av att arbeta och använda hjärnan. Italienare är slackers som gärna latar sig hela vintern medan pinschern blir rastlös och hittar på saker att göra om den inte sysselsätts. Italienare älskar att springa och får utlopp för alla sina motions- och aktiveringsbehov när de får springa med sina kompisar. Sen är den nöjd och vill krypa ner under täcket nära sin ägare. Utöver springandet har den ett enormt behov av kärlek.

Pinschern springer också gärna men har ett mycket större behov av att få tänka. De har det naturligt i sig att nosa och speja och de måste få utlopp för detta. Den är läraktig och smart och har en god portion egen vilja. Den är inte behagsjuk men verkar tycka om att känna sig duktig!

En pinscher vill behandlas med respekt. Vissa tycker att en hund ska behandlas som en lägre stående varelse, men det accepterar inte pinschern. ”Vad tror du att jag är, en simpel hund?” Du får en bra relation genom respektfullt samarbete, där hunden har rätt till sin egen personliga sfär och inte behandlas omilt.

Jag har fått höra att det fortfarande finns hundtränare som förespråkar att man trycker ner hunden för att lära den sin plats men det tycker jag är helt förkastligt. En pinscher kan låta sig tryckas mot marken men den kommer aldrig förlåta eller respektera dej efter en så kränkande behandling. Pinschern minns mycket väl varje oförrätt man utsätter den för och man bör tänka sig för när man bestraffar sin hund. Vill du att den ska tänka ”där kommer den där bråkiga jäveln” när den ser dig?

Missförstå mej rätt; jag tycker att en hund behöver korrigeras när den gör fel. Men det räcker med att tala om att det var fel! Hundar är smarta, de fattar direkt. Och när man som människa går helt överstyr i sina korrigeringar så ser hunden en obalanserad människa som inte beter sig rationellt. Det är inte det intryck du vill ge.

De flesta unghundar går igenom en jobbig period och frågar man mej tycker jag man ska låta dem hållas. De har fullt upp med sin psykiska och fysiska utveckling och hormonerna rasar konstant. Är man inställd på att hunden kommer ha humörsvängningar och bete sig bedrövligt så tar man det nog lättare än om man förväntar sig för mycket av hunden som den inte klarar att leva upp till. Att hunden morrar eller visar tänderna i det här läget är absolut inget att hetsa upp sig över. Det är naturligt och hanterar man det bra så kommer beteendet inte fortsätta. Var lättsam och tålmodig. Tala om med röst och kroppsspråk att det inte är ok, men gör det inte till en kraftmätning. Bestraffa inte hårdare än genom en stunds uteslutning från flocken. Det är ofta det värsta man kan utsätta en hund för.  Är hunden skällig kan en vattenflaska vara effektivt. Efter ett par sprut räcker det ofta med att visa flaskan eller höja ett varnande finger. Ta aldrig någonsin i mer än du behöver!

Om hunden vaktar sin mat är lösningen inte att ta den ifrån hunden. Gör istället tvärtom och visa att du inte har nåt intresse av att stjäla maten, servera den ur din hand en foderkula i taget. Vad kan bli tydligare? Det finns ingen anledning att provocera fram konflikter i onödan. Om det brister i tilliten måste du visa dej vara pålitlig och vänligt inställd.

För mej handlar det här med uppfostran om vad man har för syn på arten hund. Jag kan inte tänka mej att behandla en hund med mindre respekt än en människa. Jag kan inte använda mer våld än jag skulle göra mot en människa. Jag kan inte vara grym, för det ligger inte för mej. Jag försöker göra mej så tydlig jag kan så hunden förstår vad det är jag vill. Det är helt otroligt hur lite hunden begär i gengäld för att lyda!

Det handlar om att vara sann mot sig själv, den man är som människa. När jag skaffade Sniff hade jag stirrat mej blind på Cesar Millan och hans auktoritära stil. Sniffs uppfödare hade honom som husgud, det såg jag som en bekräftelse på att jag var på rätt spår. Jag var inställd på en bråkig tonåring som behövde sättas på plats. Men det jag fick hem var något så ängsligt och osäkert, ett djur som hade mycket svårt att slappna av och inte kände tillit för människor. Jag gjorde allt jag blivit lärd, mycket motion och nya miljöer men det visade sig i efterhand vara helt fel. I ärlighetens namn vet jag inte om det hade blivit så mycket bättre om jag gjort ”rätt” heller, han var så djupt osäker och stressad att det var ett kroniskt tillstånd.

Problemet med en problemhund är att man inte vet hur man ska hantera det i början. Det är nåt man möjligen upptäcker när man börjar se resultat! Man kan dessvärre alltid förvärra ett tillstånd om man inte gör nåt. Gör man nåt som visar sig vara tokigt kan det bli sju resor värre.

Jag hade tänkt vara tuff med Sniff men det togs snabbt ur mej. Jag fick vara oändligt försiktig för att inte knäcka honom. Med italienarna kan jag vara betydligt mer avspänd, jag kan vara bryskare än med Sniff men också använda betydligt finkänsligare signaler. De tål mer och är mer lyhörda. De är mer ”förlåtande” om jag sjabblar, lättsamma och godmodiga till sinnes.

De andra jag pratat med som haft ”problempinschrar” har sett tecknen tidigt, bara veckor efter hemkomsten. Så har problemen eskalerat med åldern och det kan vara svårt att avgöra om det är vanligt tonårstrots eller om det är nåt mer. Jag tror dock att de flesta upplever det som nåt som gör dem osäkra i förhållandet till hunden. Det känns inte tryggt i vissa situationer. Oavsett om det handlar om en jobbig unghundsfas eller om det är ett djupare fel med mentaliteten måste man ta hjälp om man känner en otrygghet med hunden.

Ta kontakt med uppfödaren i första hand. Förklara precis vad det är som känns fel eller inte fungerar. Får du inga bra råd? Ta kontakt med hundtränare/etolog! Ta reda på vad de har för träningsfilosofi och vilka metoder de använder innan du anlitar nån. De gamla metoderna är inte alltid de bästa! Men framförallt är det viktigt att du lyssnar på nån du känner förtroende för och vars råd du känner att du kan anamma. Gör man nåt halvdant kan det inte bli bra.

Det finns mycket att skriva om detta. Får fortsätta en annan gång. Men tänk på att förtroende är a och o i alla relationer, även mellan dej och din hund.