Kategoriarkiv: Movitz

Bättre sent än aldrig!

Nu var det nästan ett år sedan jag sist uppdaterade! Vet inte riktigt varför men jag tappade geisten av nån anledning.
1017450_10151688347698145_176721859_nDet som hänt sen sist är att Movitz fått problem med ögonen. Det började i september om jag minns rätt och först såg det ut som en enkel hornhinneinflammation som snabbt skulle gå över. Tyvärr blossade den upp igen så fort behandlingen var över och vi fick testa ny medicin. Sådär har det pågått hela hösten, vintern och våren. Vi kan bara konstatera att det är autoimmunt och inte beror på yttre påverkan.1897681_10152070709823145_78349848_n

Vi har varit hos flera olika ögonspecialister som alla är eniga. Just den här formen av keratit är mycket ovanlig och man har aldrig sett den hos den här rasen förut. Vad vi vet finns det ingen i hans linje som haft det och det är ju förstås bra! Men det gör det också mer förbryllande.

Vi kämpar förstås på och försöker hitta en behandling som fungerar. Movitz har ont i ögonen, är väldigt känslig för solen och på sikt kommer synen förmodligen försämras om vi inte får ordning på det här. En 1148857_10151674250363145_2064161339_nbieffekt av att ha grumliga ögon av medicinen och smärtorna är att Moffe blivit ganska hispig och osäker på sin omvärld. Han skäller på okända hundar, på okända människor… ja ofta när han kommer ut genom porten vrålar han varningar till hela grannskapet, vare sig det finns nån där eller ej. Det är förstås väldigt jobbigt att han känner sig så otrygg och ändå försöker hävda sig. Boy är så trygg och stabil men det händer förstås att han dras med i upprördheten. Han känner att han måste försvara sin flockmedlem.

Det här är en ovanlig form, som jag nämnde tidigare. Hundar med keratit får oftast en pigmentfläck i yttre kanten av ögat medan Moffe alltså får ett nätverk av ådror mitt på ögat och obehandlat skulle ådrorna bara tillta. Han skulle alltså kunna bli blind av att ögat ”åts upp” av ådror. Den utgången är förstås fruktansvärt skrämmande och jag måste säga att det är hattväldigt svårt för mej att tänka mej Moffe som blind. Med tanke på hans personlighet tror jag inte han skulle hantera det särskilt bra.

Men vi är inte där än! Han har förmodligen en tuff sommar framför sig och för närvarande står han på tre olika preparat som vi hoppas han ska klara sig på. Det kan tiden bara utvisa. Men förmodligen kommer han behöva lära sig använda både keps och goggles, något han själv inte är ett dugg positivt inställd till just nu.

Köping 21 juli 2013

Solig dag i Köping och Movitz fick sitt andra cert, en vecka före sin 20-månadersdag. Lite spinkigare än vanligt efter att ha vistats tre dagar med en löptik men det hade visst domaren inga invändningar emot. Nästa helg är det Ransäter som gäller och Moffe ska få en annan handler då!

x109

x119

x214

x216

x226

Bildkavalkaddags!

Nu är det sommar! Skönt att vara ute i hagen, skönt att åka till hundbadet. Det är även skönt att sola i en solstrimma inomhus! Grannen med hunden Tails har utökat flocken med kattungen Sonic som också får vara ”dagbarn” här ibland. Främst när grannen jobbar natt.

Boy har fått besök av sin förra husse och det var ett kärt återseende.

Vi har det rätt gott!

x001 x004 x008 xög 004 xög 016 xög 034 xög 060 xög 067 xög 074 xög 076 xög 086 xög 089 xög 098 xög 100 x001 x017 x032 x040 x001 x007 x016 x017 x018 x032 page x002 x007 x025 x034 x036 x006 x009 x026 x009 x018 x022 x028 glad x010 x004 x006 x007 x014 x2013-06-02 12.54.34 x2013-06-02 12.59.04 x2013-06-02 12.59.15 x2013-06-02 13.01.38 x2013-06-02 13.05.06 x2013-06-02 13.05.30 x2013-06-02 15.18.00 x2013-06-02 15.18.27 x2013-06-02 15.57.55 x2013-06-02 15.58.30-1 x2013-06-02 16.04.14 x2013-06-02 16.29.15 x2013-06-02 17.02.46 x2013-06-02 17.43.53 x2013-06-02 18.38.37 x2013-06-02 23.43.36 x2013-06-03 11.00.48 x2013-06-03 11.01.00 x2013-06-03 15.20.21 x2013-06-04 11.42.55 x2013-06-04 11.43.00 x2013-06-04 11.44.50

Vi besöker kapplöpningsbanan

I lördags åkte vi till kapplöpningsbanan för att titta på träning. Justyna hade lockat dit oss med sina italienare och jag ville se om Movitz skulle fatta intresse för sporten.

Redan på parkeringen hördes upphetsningen, här var hundar laddade till tusen! Michelle och jag hade med oss Movitz, hans mamma Lena och Dorika med benbrottet. Michelle hade redan talat om att Lena var helt ointresserad av vad som försiggick på banan och mycket riktigt var hon uttråkad hela tiden vi var där.

x2013-06-01 14.29.58 x2013-06-01 14.29.46 x2013-06-01 14.39.47

När maskinen startade kom jag att tänka på att motorljudet kanske skulle verka avskräckande. Movitz är tex inte så förtjust i mopeder som svischar förbi. Första varvet maskinen gick och en hund jagade haren så passerade hela tilldragelsen tämligen obemärkt. Moffe var inte alls med på vad som hände. Justyna instruerade oss att hålla upp hundarna över räcket så de såg bättre. Nästa gång en hund passerade framför oss vaknade Moffe till liv, men jag var inte säker på om han skällde vid blotta åsynen av hunden eller om det var jaktens tjusning.

x2013-06-01 14.39.27-2 x2013-06-01 14.48.54 x2013-06-01 14.41.27-2

Tredje gången motorn startade framför oss så såg jag att han kopplat ljudet till jakten och efter det var han supertaggad och började tjuta av upphetsning när han såg maskinen och den ljusa trasan.

x2013-06-01 15.11.40 x2013-06-01 15.21.44 x2013-06-01 15.23.27

x2013-06-01 14.41.16 x2013-06-01 14.56.48-1 x2013-06-01 14.54.16

Stackars Dorika måste vara still men hon följde intresserat jakten hon också. Mycket mer behärskat än Moffe, vilket var bra. Själv gjorde jag inget för att dämpa Moffe, jag skulle tycka det var jättekul om han ville jaga trasan!

När hundarna sprungit efter den maskindrivna haren blev det tillfälle att jaga släpharen på en kortare sträcka. Då sitter trasan på en tunn tråd som vinschas in med en batteridriven apparat, så den är helt tyst. Då får man själv släppa sin hund som i bästa fall förföljer trasan hela vägen. Jag kan säga att första försöket för Moffes del var lite förvirrat, kanske var det för många människor på banan så han blev förvirrad, för innan han sprungit hela vägen vände han och kom i maxfart tillbaka mot mej.

Andra och tredje försöket var mycket bättre! Han jagade trasan med liv och lust och jag kanske inbillar mej men jag tyckte att han växte ett snäpp! Det var som om nån pollett trillat ner. Kanske kände han att det var det här han var skapt för. Tyvärr finns inga bilder på detta eftersom jag hade händerna fulla, men nästa gång så hoppas jag nån kan fota.

x2013-06-01 16.15.59 x2013-06-01 16.16.07 x2013-06-01 16.14.15

Många av de andra hundarna var tokiga i trasan och vägrade lämna den men Movitz var helt ointresserad av att kampa med den. Han som annars faktiskt älskar att kampa med rasande glöd. Inte för att det gör mej nånting men det är intressant att han tycker det roliga är själva springandet.

Den här dagen formligen sprutade det testosteron om Movitz. Han var så taggad och uppeldad av stämningen och farten och alla hundarna. Det här var häftigt och vi gör gärna om det!

x2013-06-01 14.48.58-2 x2013-06-01 14.49.34-1 x2013-06-01 15.14.13-2 x2013-06-01 15.19.27-2 x2013-06-01 15.35.07-2 x2013-06-01 15.35.08-1 x2013-06-01 15.40.48 x2013-06-01 15.41.13-1 x2013-06-01 15.41.13-2 x2013-06-01 15.43.21-1 x2013-06-01 15.45.18-1 x2013-06-01 15.45.18-2 x2013-06-01 15.57.30-2

Movitz revansch!

Österbybruk 26 maj. Moffe åkte iväg med Michelle och hade en strålande dag! Humöret var på topp, domaren var trevlig, livet lekte. Moffe fick Excellent, Cert och CACIB och slutligen blev han också BIM. Jätteskoj! Jag var inte med och det  var kanske bra för morsgrisen som uppförde sig galant och skällde knappt ut en enda hund. Så nu har jag sagt att jag stannar hemma de kommande utställningarna också.

x030 x033 x034 x038 x059 xDSC_0835 x2013-05-26 15.38.38 x2013-05-26 15.38.49

 

Själv var jag hemma och agerade hundvakt åt Dorika med det brutna benet och grannhunden Tails. Det blev himla bökigt direkt och som tur var ville min bästis med familj gärna låna hem Boy några timmar. Där levde han kungligt och blev bortskämd med korv och rastning varje timme. Mys med barnen blev det också. Han verkade hur nöjd som helst! Det var ju himla smidigt att han fick variation i vardagen just som jag själv kände mej överväldigad av att behöva hålla sprallfian Dorika på alla fyra eftersom hon har hoppförbud medan benet läker.

Jag tror nog alla var riktigt nöjda med hur den här dagen artade sig!

Kommandofritt liv

Movitz är 1½ år gammal och jag har inte lärt honom nånting. Han har ett enda kommando och det är sitt.  Det sitter inte ens vidare bra! (No pun intended.) Man kan säga att jag är lat och oengagerad eller så kan man säga att hunden får vara hund. (Det är ju också ett uttryck!)

Min förra hund fick lära sig en massa kommandon. Vi tränade inte supermycket men det blev oftast en stund varje dag. Möjligen hade jag prestationsångest som hundägare, jag ville känna mej duktig som lärt min hund så mycket. Men framförallt kände jag nog att det var bästa sättet att interagera med min hund, det var bara när jag hade godis i min hand som jag kände att vi hade kontakt och kommunicerade. Jag hoppades att med tiden skulle han vilja lyssna på mej av eget val, utan den där förstärkningen.

Tiden med Sniff har format mej nåt enormt som hundägare. Det känns som om jag skippade ”Introduktion till hundägarskap” och gick direkt på överkursen. Naturligtvis kände jag mej efter hela tiden,  jag hade tagit mej vatten över huvudet och fick kämpa för att hålla mej flytande. Det var ett konstant stresspåslag och när Sniff var borta så insåg jag hur fullständigt utmattande tiden varit. Spänningarna i kroppen och själen släppte och när Boy kom in i mitt liv upplevde jag en enorm lättnad och tacksamhet. Det var en uppenbarelse att se hur roligt det kan vara att ha hund!

Boy behövde inte tränas, han skulle få leva pensionärsliv hos mej och bara ha det bra. Jag skulle också bara ha det bra. Och precis så blev det! Jag har aldrig upplevt något i vår relation som problematiskt. Visst har han sina egenheter men de bekommer mej inte. De är bara pikanta inslag i vår harmoniska vardag.

Så helt utan förvarning blev jag erbjuden Movitz och jag var nervös, jag hade aldrig ens tänkt tanken att ha en andra hund och hade ju aldrig haft en valp. Det låt så… bökigt! Jag hade nån vecka på mej att förbereda mej mentalt men jag tror nervositeten försvann ganska omgående. Det kändes förvånansvärt naturligt. Jag bestämde mej för att följa hans utvecklingsfaser och inte forcera något – och så har det förblivit! I början kollade jag listan på de olika faserna i livet men bestämde mej för att strunta i det och bestämma mej för att Movitz skulle vara i konstant hormonellt och utvecklingsmässigt uppror fram till sin tvåårsdag. Jag skulle aldrig sätta press på honom eller förvänta mej mer än han klarade av.
pinneOch det tankesättet har präglat vår samvaro. Mitt fokus har varit att bygga vår relation, att han ska känna sig trygg hos mej och ha glädje av vår kommunikation. Jag har varit försiktig med att lära honom ”sitt”, för jag vet att det brukar i de flesta fall vara det alla hundar tar till när de ska ”blidka” sin ägare. Som varande utställningshund är det inte bra att sätta sig i tid och otid! Nej då ska han ju stå så snyggt han bara förmår.

Men i hissen tycker jag det är praktiskt att sätta hundarna. Vi åker nio våningar i en mycket långsam hiss och vi delar den med grannar. Eftersom hundarna gärna hoppar och stretchar mot folk som kliver in i hissen så är det praktiskt att hålla dem ”på mattan” med ett sitt. Tecknet för detta är tummen upp, jag har märkt att Movitz ofta reagerar bättre på den visuella signalen än på det verbala kommandot.

Det vi egentligen tränat på är inkallning. Utan en bra inkallning är det svårt att ha hundar lösa och här är det lustfyllt att komma rusande till matte. Här finns det en massa olika lockljud att ta till, samt att jag använder mej av en överljudsvisselpipa. Den ihop med godis är väldigt effektiv!

Nu är det ju fantastiskt roligt för en vinthund att få springa. Det är ett behov som den måste få utlopp för. Det finns en portion jaktlust och Moffe älskar att ”mörda” sina leksaker. Det är den första hund jag har som älskar att kampa och apportera. Ja, nu använder jag orden i sin friaste tolkning, det finns inga regler för hur våra lekar går till, det är bara liv och lust! Kommer han med en leksak får han beröm för det, gör han det inte så gör det mej inget. Han får själv upptäcka om det är roligare att leka själv eller med mej. Att han får pocka på min uppmärksamhet tror jag är nyttigt – och det är hemskt roligt att se hur han bär sig åt! Ibland avlämnar han leksaken på min axel eller på mitt huvud!

Mitt jobb är bara att förstärka de beteenden jag gillar hos honom. Jag tycker det är kul när vi har dragkamp så jag gör vad jag kan för att han ska bli eld och lågor när vi håller på. När han ser hur kul jag har så tycker han det är ännu roligare. När jag tröttnar på leken får jag vänligt styra in honom på lite gos istället och då varvar han snabbt ner. Fördelen med sprinters är att de är explosiva och tar ut sig fullständigt på kort tid, sen vill de återhämta sig. Så han tar sin sömn på stort allvar. Som en katt.

Så nej, min hund kan inte gå fot. Han kan inte ligg. Han har aldrig gett vacker tass.

Men han är observant på mej, han studerar mitt ansikte och mina händer. Han förstår vad jag menar med hopp upp och hopp ner. Han förstår vad jag menar med stanna och vänta. Han vet vad som förväntas av honom när han ska åka bil.

Jag tycker han är så enkel att ha att göra med.

Eftersom jag tänker på honom som en hormonell och lynnig tonåring och inte har några krav på lydnad så uppfattar jag inte honom som trotsig. Jag vet att han älskar mej, vill vara mej till lags och gör så gott han kan. Han skäller ut främmande hundar så han nästan vränger lungorna ut och in, vilket jag gärna kunnat vara utan, men det är upp till mej att komma på hur vi ska undvika att det händer. Han är född drama queen! Han är italienare med allt vad det innebär. Idag tycker jag det effektivaste sättet är om jag lyckas fånga och ”låsa” hans fokus på mej innan han får syn på den andra hunden. Har han väl börjat skälla kan jag lyfta upp honom för att få tyst på det men oftast går vi bara vidare. När hunden är utom synhåll tystnar han, oavsett om vi gått förbi eller svängt undan.

Det här är nåt jag förmodar vi kommer få kämpa med länge. Visst stör det mej men å andra sidan är det här ett väldigt vanligt problem som delas med många hundar. Oftast är Boy helt oberörd när Moffe drar igång men de gånger han också börjar ”bete sig” blir jag lite besviken. Han är ju med och uppfostrar lillen så då tycker jag att han sviker mej i föräldrarollen. Det kan å andra sidan vara jag som har fel, kanske är det så att okastrerade hanar måste skällas ut så de vet sin plats. He he.

Movitz är ännu väldigt barnslig och omogen för sin ålder. Beror det på att jag varit såhär slapp med honom? Hade han mognat snabbare om jag ställde mer krav på honom, tvingade honom att växa upp? Jag tror ju inte det. Tvärtom tänker jag att vi båda bara känt oss frustrerade. Han har många år kvar att leva och tids nog blir han en liten farbror precis som Boy.  Låt honom få vara sprallig och tokig, det är ju det som är hans charm! Jag är nöjd så länge han är lycklig.

Jag vet inte om jag nånsin kommer lära Movitz nåt mer kommando, det återstår att se.