Efter avlivningen

Tidigare publicerat 28 november, 2010

Med tanke på hur länge jag ältat det här beslutet och det alltid slutat med att jag bestämt mej för att behålla honom, kämpa ett tag till, så är det konstigt hur snabbt processen ändå gått. I måndags bet (eller nafsade) han och jag mådde hemskt dåligt över det på ett obekant sätt. Kanske för att jag fått den där hisnande känslan veckan innan och inbillat mej att det var ett tecken. En sista chans som jag sjabblade bort. Redan på fredagen var han borta!

När jag skaffade Sniff kändes det helt galet att jag med så lite erfarenhet skulle skaffa min första hund vid såpass hög ålder. Men när jag ringt på annonsen kändes det som Ödet, hur fånigt det än låter. Utan den märkliga och ologiska känslan hade jag inte klarat av att genomföra köpet. Samma övertygelse kände jag nån gång på måndagskvällen. Det kändes som om det inte var mitt beslut utan nåt jag måste lyda. Kanske tänkte jag så för att beslutet skulle vara lättare att ta då.

Jag valde också att berätta om det för omvärlden innan det var gjort. Jag vet att många är tysta om det länge efteråt, men jag kände att jag behövde få ut min förtvivlan. Och responsen var oerhörd! Jag har fått så otroligt mycket stöttning som jag aldrig trodde var möjligt! Jag kände mej som en usel hundägare och en svikare och gud vet allt, men jag fick om och om höra att jag var allt annat än detta.

Så många har dessutom berättat om sina egna erfarenheter av liknande situationer, vad de tänkt, känt, tyckt, behövt. Jag har fått praktiska råd, jag har haft bollplank, vad som än fallit mej in har diskuterats utan att någon dömt. Inte öppet iallafall, jag räknar med att det finns de som tycker jag gör helt fel men det har inte nått mina öron. Vilket jag tycker är skönt.

En av alla som stöttat är Sara. Hon förstod att jag kunde behöva räddas från den hemska första natten hemma utan min älskade Sniff och erbjöd en plats i deras hyrda buss som skulle gå till en hundutställning i Norge. Jag var tveksam, men ju närmare natten kom, desto mer kände jag att det måste vara bättre än att värka efter den saknade hunden som alltid sovit intill mej.

Klockan fyra på natten blev jag upphämtad i snön, kylan och mörkret. Ett litet märkligt äventyr bort från vardagen, som plötsligt inte längre var sig lik.Nordisk vinnare var, som man kan tänka sig av namnet, en helt gigantisk hundutställning. Hundar och människor överallt i lokaler med taskig akustik och hemsk belysning. Men jag preparerade mej med diverse tabletter och klarade mej rätt bra genom att flyta omkring och titta på hundar genom kameralinsen. Pratade med vilt främmande människor om deras älskade hundar och ibland nämnde jag min nyliga förlust. Ögonen fylldes av tårar och det var helt ok, många hade haft så många egna hundar att de visste precis vad jag gick igenom. Men för det mesta försökte jag bara vara i nuet, vara där jag var och inte flyta iväg med bra och dåliga minnen. Ett slags chockterapi kanske, för när man just förlorat sin hund är kanske andras levande hundar det sista man vill se.

Kanske var det tur att Sniffen var så långt från rasstandarden, för det fanns inte en jycke där som påminde om honom. Sara och Joakim föder upp pinschrar som är och ser ut som de ska, så de drog hem det ena priset efter det andra. BIR och BIM och Nordisk vinnare och den ena med det fjärde. Jag kan ju inte det där alls, men segerruset gick inte att ta miste på! Jag är glad för deras skull och lyckades hålla mej på plats just när rosetterna delades ut så det kom på kort. Så lite nytta gjorde jag!

Och så är det, insåg jag. Det går att vara glad fast man är ledsen. Det går att vara flera saker parallellt. Ha känslor som går omlott. Jag saknar Sniffen till döds och tycker inte nån kan mäta sig med honom, men till min förvåning fortsätter jag fungera. På det där lågenergisättet som knappt uppfattas som en livsform i vissa kulturer.När jag kom hem möttes jag av en överraskning: syrran och morsan hade gått in i min lägenhet och ställt dit en bukett vita blommor och en kasse mat! Jag glufsade i mej smörgåstårta och sen hände nåt annat oväntat – jag blev erbjuden en hund! En stund senare fick jag en liknande förfrågan från ett annat håll! Det måste ju betyda att jag inte kan ha varit fullkomligt usel som matte till Sniff ändå.

Det är nåt jag får ta ställning till längre fram, jag är otroligt kluven just nu till det där med hund. Å ena sidan finns det inga raser som passar mej till 100% men å andra sidan så har jag nog omärkligt gått och blivit hundmänniska. Att vara hundmänniska utan hund måste ju vara tortyr, så denna omöjliga ekvation måste lösas på något sätt.

Nu händer det ju andra saker i livet samtidigt som detta, vilket gör att jag känner mej förvirrad, stirrig och fruktansvärt irritabel. Idag verkar katten ha ansträngt sig särskilt för att reta upp mej genom trots och jävelskap. Men han är gullig också, och det är skönt att ha nån att gosa med när det känns ensamt och svårt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: