Hunderifunderingar

Tidigare publicerad 1 maj 2011

Efter 2,5 månader med Boy känns det som att vinthundar är det enda rätta! Jag har så många positiva erfarenheter av alla underbara vinthundar jag träffat på sistone och Boy är så behaglig till sättet att jagönskar att jag hade möjlighet att ha fler italienare som han.

Med Sniff hade jag också en smekmånadsperiod och länge tyckte jag pinschern var den optimala rasen. Nu gör jag det inte längre. Ju mer jag upptäckte om Sniff och lärde mej om rasen, desto mer fick jag höra om de negativa sidorna. Eftersom jag hela tiden varit öppen om våra problem har jag fått kontakt med många andra som haft svårigheter. Det har starkt påverkat min syn på avel och uppfödning.

Jag är numera av den kontroversiella uppfattningen att det är helt ointressant att följa rasstandarden. Att inte använda en hund i avel för att den är social och tillmötesgående istället för reserverad gentemot främlingar tycker jag är vansinne. Det finns idag ingen plats för hundar som är så reserverade att de gör utfall mot människor eller får ångest av att bli hanterade. Att man ska rata mentalt balanserade hundarför att de är några centimeter för höga, till förmån för en utställningschampion som alla är rädda för är lika galet det. Jag känner till flertalet hundar som beter sig felfritt i utställningsringen och har mentaltestats med bra resultat men som är helt hopplösa att leva med och inte fungerar i vardagen. Att det är den typen av meriter man går efter är inte till minsta vägledning för den som vill ha en fyrfota livskamrat.

Det är jättebra att det finns fysiska undersökningar och tester som visar på kroppsliga defekter – eller bristen därav – och jag önskar att det fanns ett större intresse hos uppfödare att ta reda på och redovisaför den mentala och sociala biten. Jag tycker att jag hört alldeles för mycket hundar som används i avel som är snygga men som man inte litar på. Det gör mej helt förtvivlad! Det är det som oroar mej mest vad gäller pinscheraveln.

Vad gäller italienarna är jag ju ännu så ny att jag inte vet var fallgroparna kan finnas, men jag har en känsla av att mentaliteten inte är något större problem. Där kanske det finns vissa fysiska riskområden, trots att den (liksom pinschern) räknas som en av de friskare raserna. Men det ska jag alltså låta vara osagt!

Kanske är det så att dålig mentalitet hos en italienare uttrycks genom skygghet och undandragenhet medan pinschern har lätt för att ta till bett, vilket ju är ett beteende man har svårare att ha överseende med. Det är säkert lättare att leva med en hund som gömmer sig än som skadar andra.

Det är vinthundens mildhet som tilltalar mej mest. De är sociala och positivt inställda till både hundar och människor. Boy är en supertrygg kille som gärna somnar i min famn hur rörigt det än är runtomkring oss. Jag tycker det är så grymt orättvist att jag som hundägare bedöms genom den hund jag har. Med Sniff var jag hopplös och okunnig, en dålig ledare. Jag fick ju inte honom att lita på mej, han tog sina egna beslut och var rädd för allehanda saker. Nu när jag har en harmonisk hund så ska det alltså betyda att jag är ett geni vad gäller ledarskap! Han är lyhörd, lydig och trygg. Han söker sig till mej för stöd och kärlek och talar stolt om att jag är hans matte. Sånt struntade Sniffen i.

Jag är fullständigt övertygad om att dessa två hundar föddes med helt olika förutsättningar. Att de växt upp i helt olika miljöer och att det påverkat dem mycket, den ena i positiv och den andra i negativ riktning. Sniff var en hundgårdshund som aldrig lärde sig känna tillit till människor under sitt första år. Boy fick vara en älskad familjemedlem från start. Sniff hade lätt att lägga på sig rädslor, han mindes, associerade och drog slutsatser om att helt ofarliga saker kunde vara potentiella hot. Boy som har en annan grundtrygghet letar inte aktivt efter faror, som Sniff gjorde. Om Boy blir rädd avreagerar han och känner möjligen en sund skepsis en stund, men man ser inga kvarvarande effekter.

Det här med arv och miljö är en ständigt aktuell debatt. Jag tänker att det är litegrann som när man ser kockar laga mat i tv, de säger alltid att bra råvaror är a och o. Visst kan man laga en smarrig kladdkaka med margarin och ägg från en tetra. Visst kan man misslyckas med en sufflé gjord på ägg från de egenuppfödda hönsen. Men jag tror att förutsättningarna att lyckas är bra mycket större om man utgår från bra råvaror, bra gener. En kaka bakad på härsket smör kan inte bli bättre av att man smetar en god glasyr ovanpå.

Jag älskade Sniff men jag förstår att de som blev bitna av honom hade svårare att känna varmare känslor gentemot honom. Boy är supersnäll och dessutom kontaktsökande och pussig, honom är det lätt attgilla. Boy har flirtat in sig hos flera av grannarna, jag har en granne som säger att hon älskar honom. Bara mina irakiska grannar verkar svalare i sin inställning, de säger att de saknar Sniff och är ledsna att han inte finns kvar. Boy verkar inte intressera dem, fast de flesta andra kommenterar att han är mycket mer sällskaplig än vad Sniff var.

Vi får se vad jag säger om ett år, om jag ändrat uppfattning om vinthundar och pinschrar då. Jag kanske har andra åsikter om avel också. Kanske har jag ändrat åsikt om italienare också, men förmodligen vill jag fortfarande ha en till!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: