Tankar om Sillen och en ny hund

Tidigare publicerat 17 december 2010

Om alla beteendeproblem hos hund egentligen är ägarproblem, ja då är jag en miljard gånger bättre som ägare för Sillen än jag var för Sniff. Fast påståendet kanske inte gäller katter?

Sillen är en ohyggligt social, framåt, positiv, nyfiken, engagerad, ömsint och totalt orädd katt som formligen äääääääälskar att gosa. I början märkte jag inte så mycket av det då han mest sökte sig till Sniffmen vid ca 5 månaders ålder kunde man se en tydlig förändring. Kanske i samband med könsmognaden började han gnida sitt huvud och uppvakta mej allt intensivare. Bland annat kunde jag inte gå in på toaletten utan att han skulle rusa in efter mej, högt spinnande och göra upprepade försök till att vara i knät på mej. Det spelar ingen roll hur många gånger jag petar ner honom, han vill alltid upp igen.

När jag går genom lägenheten övar han ofta fotlasso och kastar sig spinnande om mina fötter som självvärmande silkeslena tofflor. Står jag och lagar mat ligger han och kråmar sig tätt intill. Han använder aldrig klorna på en, inte ens när man busar. Han slår aldrig om och börjar bitas, sådär lynnigt som vissa katter kan göra. Precis som mina tidigare katter är han helt utan minsta beteendeproblem och är oerhört lättsam på alla sätt.

Sen är han ju inte felfri! Han är väldigt enveten och vägrar acceptera att han inte får vara på vissa bordsytor eller diskbänken. Han är en uppstudsig tonåring som ibland för energiöverslag och svingar sig i gardinerna, han verkar ha ett tvångssyndrom som får honom att dra ner saker på golvet och så är han totalt besatt av plastpåsar.

Hittar han en plastpåse, och han går verkligen på jakt efter dem, sätter han sig att slicka intensivt på den. Ibland nöjer han sig inte med det utan börjar tugga också. Det gör mej helt galen eftersom jag ofta kommer hem med apotekspåsar och förvarar mitt stickgarn i påsar för att inte katten ska sno nystanet. Det känns som om det är mycket mer att plocka undan från Sillen än det nånsin var för Sniff.

Sillen har fått vara hos kattvakt och umgås med två främmande katter och även om jag inte direkt väntade mej något annat gick det hur bra som helst. Han verkar ha blivit bästis med Spockissen som är en okastrerad hankatt, halvåret äldre. Egentligen låter det som något som inte borde funka, men sånt bryr sig de unga herrarna inte alls om. Och det har förstås orsakat en del dåligt samvete hos mej, som separerat dem. En katt mår ju egentligen bäst av att ha sällskap och just nu har vi ingen kompis här hemma.

Jag tänker mycket på att skaffa hund. Mycket! Jag tittar på olika raser som skulle kunna vara av intresse. Men jag är så kluven! Jag vet inte riktigt vad denna tvekan beror på, men det känns inte alls självklart att jag ska ha hund igen. Kanske beror det på att jag hade en rejäl pärs med Sniff – hur mycket jag än älskade honom. Och jag är väldigt väldigt rädd för att hamna där igen. Och om påståendetatt beteendeproblem egentligen är ägarproblem är sant, ja då borde jag ju sabba även nästa hund.

Man kanske ska hålla sig till katt, för där har jag aldrig misslyckats som ägare. Den konsten behärskar jag visst med lillfingret. Allt jag rör vid blir till guld. Kan det vara den förmågan som gör mej så dålig som hundägare? Fast det finns ju vettigt hundfolk som säger att det inte kommer bli likadant med nästa hund. Sniff hade en osedvanligt dålig start som han aldrig lyckades övervinna. Det genomsyrade allt. Men eftersom det är min enda erfarenhet har jag svårt att föreställa mej ett liv med en lätt hund. En psykiskt stabil, trygg och lättränad hund som är förig och gärna håller sig nära.

Tänk om jag fick en hund som hade Sillens mentalitet! Vilken dröm det vore! Vilken fröjd!Jag måste kanske sluta vara så rädd, sluta anklaga mej själv. Gå vidare. Inte lätt för en ältare.

Trots att Sniffen måste ha varit en av Sveriges flitigast fotograferade hundar har jag aldrig tagit ut några papperskopior. Det har inte funnits något i fysisk form, bara digitalt på datorn och nerbrända på skivor (som jag nu inte kan öppna!). Så jag skickade iväg en beställning på ett antal favoritbilder från det senaste året. Bilderna blev jättebra och nu önskar jag mej ramar så jag kan sätta upp bilderna. Min vackraste Sniff! Mitt hjärtas guld.

Han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Mitt liv är sig inte likt sen han försvann. Jag sitter inne jämt, träffar inte hundpolarna längre. Utan hund känns det totalt ointressant att ge sig ut i snön och kylan och promenera – och lika onödigt känns det när vädret är hyggligt.

Men tills vidare håller Sillen ställningarna. Han är osannolikt gosig och tröstar mej bra. Världshistoriens lenaste päls har han också, så han är ju som gjord för att ständigt smekas. Vilket han älskar. Men en lekkamrat vore bra, tror jag han tycker. Jag får se till att komma över min rädsla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: