Sniffen och Boy

Tidigare publicerat 7 april 2011

Naturligtvis gör jag jämförelser hela tiden. Sniff är på något sätt ständigt närvarande. Visst har jag länge vetat att Sniff inte var “som alla andra” men han var ju min enda erfarenhet. Nu kan jag ju själv erfara vilken enorm skillnad det innebär att ha en hund som är tillfreds med livet.

När Sniff kom till mej gav han ingen respons alls på beröm. Han verkade inte förstå att han gjort nåt bra när jag tjoade och firade. Om jag klappade om honom såg han bara förvirrad ut och uppskattade inte alls beröringen. Han verkade helt ointresserad av leksaker och kamp, bollar och pinnar lämnade honom helt oberörd. Jag hörde och läste så mycket om att man kunde och skulle belöna på alla upptänkliga sätt, men det enda som var praktiskt gångbart var godis. Med tiden förstod han nog också verbalt beröm på så sätt att han förstod att jag var nöjd med honom, men mer än så var det inte.

Boy har ju en oerhörd glädje i att jag blir glad. Är jag till mej blir han till sig. Han älskar att bli omklappad och busad med. Även han är väldigt förtjust i sitt godis. Det är förstås väldigt praktiskt! Men det är också skönt att veta att man kan belöna och berömma på andra sätt än så.

När jag tränar och börjar införa något nytt moment så väcker det frustration. Sniff lämnade helt enkelt övningen och rummet när han inte förstod. Han tyckte inte om att jag ändrade förutsättningarna. Boy hanterar frustrationen med ljud. Antingen klagar han högljutt medan han stirrar och/eller slår på mej eller så utstöter han knorrande läten medan han utför momentet så som han uppfattat att han ska göra. “Ååååh vad du ska krångla, är inte det här gott nog?” tycks han säga. Jag tycker det är så fantastiskt underhållande att ha en så verbal hund efter den mimande Sniffen.

Det är också underbart att ha en hund som kräver närhet. Som kräver kel och sjunger högljutt av glädje. Till skillnad från Sniff finns det också ett litet litet stråk av svartsjuka i honom, har jag Sillen i knät klämmer han sig gärna emellan oss. Sniff brydde sig ju aldrig om ifall jag gullade med andra. Han hade inte såna fysiska behov. Tvärtom tränade jag mycket närhet med honom. Fick övertyga honom om attdet inte var farligt eller fel att inkräkta på den personliga sfären. Boy tycker det är självklart att vi ska vara som en enhet. Han är lika rättfram med andra och pockar ogenerat på uppmärksamhet, pussar folk till höger och vänster. Sniff ville inte bli klappad av okända och kunde tänka sig att bita den som kom för nära.

Jag kände att Sniff var Min Hund, att vi hade ett särskilt band, och det känner jag fortfarande. Men nu, med Boy, känner jag inte längre att Sniff skulle ha varit min enda hund, så som jag faktiskt kände då. Nu känner jag mej lättad, befriad från oro. Nu är det både okomplicerat och roligt att ha hund, det känns absolut mycket mer som jag föreställt mej hunderiet. Det är skönt. Det förtar inte kärleken tillSniff, men det här är ett så mycket bättre sätt att leva. Alla kan nog inte förstå det men det är å andra sidan inte mitt problem. Jag känner bara sådan glädje över hur bra det kan vara!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: