Historien om Sniff

Man glömmer så fort. Jag har ju berättat om Sniff så många gånger att blivit som en saga man upprepar ur minnet, men där detaljerna faller ifrån en efter en. Snart har det gått ett år sedan jag avlivade Sniff och visst har jag haft tid att omvärdera mycket. Jag tror min hjärna har valt att förenkla hans historia för att göra den begriplig, men när jag googlar på hans namn hittar jag texter som beskriver situationer och reaktioner jag inte alls minns. Man får ha det i åtanke när man läser denna berättelse, inte ens jag som sitter inne med en massa fakta är helt tillförlitlig. Jag kan bara berätta min sanning så som jag ser den.

Jag hade ingen aning om vad jag gjorde som skaffade min första hund i vuxen ålder. Jag tyckte att det verkade vettigast att ta en omplacering och så blev det. Hunden jag fastnat för var 10½ månader gammal och ägarna/uppfödarna led av tidsbrist, hette det. Dessutom blev det komplicerat att ha en könsmogen hane ihop med sin mor och en annan tik.

Jag hade läst på om rasen och jag hörde mej för om uppfödarna. Inget konstigt där. De sa att det absolut inte var en problemhund och det ville jag tro på. Min känsla var att det här var en undanskuffad hund som inte fått tid eller träning, men jag trodde det skulle ordna sig bra ändå. För säkerhets skull ringde jag ock kollade med valpförmedlingen. Där fick jag höra att stamtavlan var lovande och det lät ju bra.

Det jag fick hem var en rädd hund som inte var rumsren. Som hade skräck för sin mat- och vattenskål, som drog som en oxe i kopplet, som inte kunde gå på hala golv och som kissade överallt. Först långt senare fick jag reda på att han aldrig haft ett normalt familjeliv, han hade fått vara instängd i ett hundrum när han var inomhus, annars bodde han ute i en hundgård med sina bröder. Varken socialiserad, miljö- eller koppeltränad visste han inte alls hur han skulle förhålla sig till människor. Eller beröm, eller leksaker, eller… Det enda han brydde sig om var andra hundar, han var ”fixerad” vid dem. Översocial. Men så visste han ju precis hur han skulle förhålla sig till dem, till skillnad från människor.

Det var bara att djupdyka i det, så oerfaren jag var. Jag hade ju sett så mycket på Cesar Millan på tv att jag visste precis hur jag skulle hantera en bångstyrig tonåring. Det var bara det att Sniff gjorde allt tvärtemot. Jag fick mödosamt lära mej handskas med min hund, min fantastiska underbara gulliga hund. Självförtroendet fick sig en ordentlig knäck för jag tyckte han var totalt hopplös, en urjobbig individ som bara skulle krångla med allt. Jag fick ändra  inställning och ha mer tålamod.

Jag lekte detektiv och spårade upp några av Sniffs kullsyskon och långsamt las pusselbitar på plats. Jag fick klart för mej att Sniffs uppfödare i själva verket var fodervärdar för tiken och hanen. Om det var en planerad parning vet jag inte, nån har sagt att det inte var det, nån annan sa att fodervärdarna tyckte det skulle vara gulligt med valpar hemma. Det föddes sju valpar, två tikar och fem hanar. Dessvärre var det svårt att hitta hem till dem alla.

En kvinna köpte båda tikarna, hon var intresserad av utställning. Den ena var mindre än den andra och hade svårt att behålla maten. Inte nog med att hon var sjuklig, den andra tiken mobbade henne. Det visade sig att hon hade ett medfött hjärtfel och det blev tjafs med uppfödaren, så Pinschersektionen var tvungen att gå in och styra upp. Den sjuka tiken avlivades och den andra omplacerades till ett bra hem.

En av hanvalparna hamnade söder ut i landet, hos en barnfamilj. Dessvärre morrade valpen åt barnet och ansågs inte pålitlig. Den fick följa med husse till jobbet på dagarna och det gick bra tills han bet en polis i handen. Då vågade de inte ha honom kvar utan han fick återvända till uppfödaren.

En annan hane kom till ett ungt par i storstan. Han hamnade på Hundstallet när hans ägare frihetsberövades. Jag fick veta att han var ”ouppfostrad”. Han fick ett nytt hem, men vad som hänt sedan dess vet jag inte.

Diesel/Disse kom till en ensamstående student. Han gjorde ett bra MH men var väldigt vaktig, svårhanterad och bet en närstående. Han omplacerades och hade turen att komma till Frida.

Frida och jag köpte våra hundar samtidigt, med bara ett par dagars mellanrum. Tricky och Sniff hade tillbringat hela sin uppväxt ihop och härjat med varandra, liksom med den kullbror som bitit en polis. Jag fick långt senare veta att ett par månader tidigare hade den tredje köpts loss av ren barmhärtighet, den var så mager och eländig. Alla tre var såriga av slagsmål, men av detta syntes ingenting på Sniff när han kom till mej. Jag såg bara en liten spinkig räka som var rädd för det mesta. Men så hade han ju aldrig sett nåt av världen utanför heller.

Jag önskar att jag hade fått veta det. Att jag skulle behandla honom som en valp som upptäckte allt för första gången och inte som en trotsig slyngel som försökte växa i rang. Jag är besviken på all felinformation jag fick, alla missriktade råd från lika ovetande förståsigpåare.

Jag fick veta att allt var mitt fel, i egenskap av ägare.

Men jag läste på och lärde mej om stress under dräktigheten, om näringsbrist. Jag fick veta att det inte bara var mamman som nafsade, pappan hade hunnit bita både folk och fä. Jag beaktade uppfödarnas hårda uppfostran som orsakat matskålsskräck hos både Sniff och Tricky – den senare så illa att han rymde mitt på E6:an och var borta i tre dygn.

Om allt var mitt fel, hur kunde då samma osäkerhet finnas hos åtminstone två kullsyskon till? Var det verkligen en slump att alla (utom den som avlivades) omplacerats?

Det var ett enormt stöd för mej att ha fått kontakt med Frida som hade två av kullbröderna. Där kunde jag se hur enormt trassliga nerver alla tre hade och vilka olika uttryck det kunde ta sig. Stressen blev otroligt påfrestande för både ägare, hundar och omgivningen – man visste ju aldrig när det skulle smälla härnäst. Frida försökte omplacera Disse men det fungerade inte, han var för aggressiv hos den nya familjen. Tricky avlivades, precis som Sniff.

Jag träffade flera olika hundtränare, experter och hundpsykologer. Bland annat Jessica Westblad och Kim Kullenberg som själva hade erfarenhet av att äga pinscher. Jag fick träffa Karin Strandberg på Dogma som så gärna ville försöka hjälpa oss och jag satt i långa samtal med andra som inte hade möjlighet att träffa oss, eller som vi inte kunde ta oss till. Jag lärde mej mycket om hur man ska förhålla sig till ett djur som pinschern och jag kom att inse att ”brukshundsmentaliteten” inte var något för den här typen av hund. Pinschern kan inte domineras till lydnad, underkastelse eller trygghet. Jag vet inte om det funkar på en schäfer men det är möjligt att det är så. Jag vet bara att det inte funkar på individer som är avlade för att vara autonoma.

När pålästa, erfarna och kunnig människor säger att stressen är medfödd, den sitter i huvudet och går inte att komma åt, då vet man att de inte ljuger. Folk som ställer upp gratis för att de är oroliga att man annars avlivar, de säger inte nåt sånt lättvindigt.

Jag letade efter organiska orsaker också. Sniffs blod blev kollat på fästingsmittor och allergier, han blev skrapad och klämd på, röntgad, kastrerad, medicinerad med lugnande, fick sin syn undersökt och fick ta sig igenom hinderbanor. Jag hörde ordet avlivning under hela resans gång men var inte redo att ge upp utan en kamp.

Det tog nästan tre år av mitt liv, men Sniff gav mej också så otroligt mycket. Jag tror nog att alla svårigheter också gjorde honom än mer kär för mej. När man kämpar för någon investerar man så mycket i den individen. Då är det inte lätt att frigöra sig från denne.

Men det gör inte längre så förtvivlat ont, ska jag säga. Det som gör ont, det är när jag hör om andra som befinner sig i samma situation och inte vet hur de ska få hjälp. Och att jag inte ser uppfödare och Pinschersektionen tillsammans mobilisera något slags stöd för de drabbade. För att inte nämna avelsarbetet.

För att utrota problemen med osäkra pinschrar måste man avla på djur vars hela kull är psykiskt stabil, liksom i de tidigare generationerna. Jag betvivlar att de hundarna finns och att de isåfall håller måttet exteriört, så rasens framtid skulle isåfall hotas. Å andra sidan finns det fortfarande uppfödare som hävdar att problemen inte finns, att de själva aldrig erfarit det och att det definitivt inte existerar i deras egna uppfödning. Ja, isåfall behövs det lite skolning. Jag har en hel radda folk som hört av sig i förtvivlan. Man kan också spekulera i vad det är som gör att de så ogärna tar kontakt med uppfödarna om dessa problem och varför de inte är tillfreds med hjälpen de fått av dem.

Vi måste alla sluta sopa dem under mattan. Prata öppet och ärligt om det. Gör det för hundar som Sniff!

3 thoughts on “Historien om Sniff

  1. Madeleine hedenberg skriver:

    Hej.. Har letat såå efter Diesel för att få reda på hur han mår och har det!! Det har inte gått en dag sedan jag förlorade honom som jag inte tänkt på han. Jag blev så glad när jag såg att du vet vem han är hos och skulle bli dig evigt tacksam om du vill skriva tillbaks om hur han har det. Jag svarar också gärna på om Frida vill veta något om hans tidigare bakrund. Med vänlig hälsning, madeleine ( diesel’s första ägare)

  2. Madeleine hedenberg skriver:

    Hmm.. Läste igen och insåg att det antagligen fanns två diesel i kullen 😦 men du kanske ändå vet något nytt om diesel?

    • thatnewdogsmell skriver:

      Hej! Ja, du har rätt, det var visst två Diesel i kullen. Den som Frida har bodde i Kalmar med sin husse. Tyvärr vet jag ingenting om vart ”din” Diesel hamnade! Några av syskonen är bara spårlöst försvunna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: