Vad är en bitpinscher?

Tidigare publicerat 10 maj, 2011

Nafsar, gör utfall, markerar, tar till tänderna.

Det tog lång tid innan jag vågade använda bit-ordet. En hund som bits måste man ju göra sig av med, det var ju självklart! Hundar som bits är farliga. Men när jag såg att Sniff faktiskt bet så började jag kompromissa med mej själv. Visst, han bet, men det blev ju inget märke! Det kan man ju inte ha ihjäl en hund för! Ett litet misstag måste kunna förlåtas. Så kom nästa bett. Men det gick ju faktiskt inte hål på skinnet. Nästa bett; ok, det började blöda, men det var ju inte som att han ryckte och slet i köttet…

Hela tiden flyttade jag min egen gräns för vad jag kunde tolerera, för jag visste ju att när gränsen passerats fanns det bara en sak kvar att göra. Hotet om avlivning trängde sig på, även om det var få som uttalade orden högt. Det var mest insinuationer. Jag vände mej till expert efter expert, veterinärer, hundpsykologer, tränare. Jag pratade med andra i liknande situationer och jag kämpade. La om mitt liv. Fick inse att jag inte kunde få det jag önskade av mitt hundliv, Sniff skulle inte kunna vara med överallt där jag var. Det som var min dröm.

Inte nog med att det var jobbigt att erkänna för sig själv och andra att det fanns en bitrisk, det visade sig också vara en känslig fråga ur rashänseende. Det sas nämligen, mina damer och herrar, att pinschern har haft dålig mentalitet tidigare, men att det inte var ett aktuellt problem.

Jag spolar fram bandet lite och konstaterar att pinschern, liksom många andra raser, höll på försvinna i och med andra världskriget och att beståndet fick byggas upp på ett mycket litet antal individer. Man får kanske ta hänsyn till det när man betänker varifrån arvsmassan från dagens pinschrar kommer ifrån, om inte från dessa som förr hade lite för mycket skärpa.

Med andra ord tror jag att problem kommer att poppa upp lite här och var, oavsett vilka fina, lugna och trygga djur man än avlar på. Man kan inte säga att en viss kennel är fri från potentiella bitare för att man håller sig till vissa linjer. Det är vad jag tror. Däremot tycker jag man utmanar ödet när man avlar på hundar som har kända problem med lynnet. Att ärftligheten är hög vad gäller mentalitet har konstaterats hos andra raser. Ibland får jag känslan av att man inte tar det på så stort allvar inom pinscheraveln.

Vissa uppfödare föredrar pinschrar med viss skärpa och tycker att man ska värna om den reservation mot främlingar pinschern ska ha enligt rasstandarden. Enligt mej är det helt galet, isåfall ska pinschern enbart säljas som gårdshund där den kan jaga råttor och hålla inkräktare borta. Idag bor vi inpå varann och det ställs helt andra krav på en hund. Den måste kunna hantera att möta både människor och andra hundar i en rad olika miljöer och situationer.

Jag har haft kontakt med en hel del pinscherägare och gemensamt för problempinschrarna verkar vara att i en massa situationer fungerar hunden alldeles utmärkt. Utåt sett ger de ett trevligt intryck och verkar sociala och harmoniska. Det är oftast helt omöjligt att se på dem att de i vissa givna situationer kan få för sig att bitas. Vissa varnar innan men många gör det inte utan klipper till direkt. Ett eller två snabba bett, inte fler. Det vill säga, om man inte bestämmer sig för att brotta ner hunden, då kan den hugga vilt omkring sig.

Oftast bits den när den känner sig fysiskt trängd, när någon springer för nära eller känner sig utmanad genom blickar. Den bits när man hänger sig över den, håller fast den eller hanterar tassarna. Den kan ha särskilt svårt för män eller barn. Men betten är oförutsägbara. De kommer sällan, när man minst anar det. Plötsligt klarar hunden en situation den normalt inte skulle klara. Och omvänt, en helt vardaglig situation leder plötsligt till bett när det aldrig förut gjort det. Vissa pinscherägare har fullt förtroende för att bitpinschern aldrig ska bita vissa personer, andra pinschrar biter även sina närmaste.

Vissa hundar tål att hanteras och korrigeras. Andra har extremt hög integritet och låter ingen ostraffat kliva över gränsen. En pinscher minns och lagrar dåliga erfarenheter, associerar till nya situationer så att de också plötsligt upplevs som hotfulla. Vissa ljud och rörelser är särskilt provocerande. En hund som inte tål att bli nerknuffad från soffan laddar för strid när någon kommer nära.

Vad ska vi göra av alla dessa pinschrar som ingen får nån ordning på? Det är många som omplaceras i hopp om att någon annan ska kunna hantera problemen. För som vi alla hört så många gånger är det ju alltid hundägaren som brustit… Och alla pinschrar som avlivas i tysthet för att dölja problemen som visat sig ohanterliga. Kvar finns ledsna och frustrerade hundägare som anklagar sig själva, som är besvikna på uppfödare, som inte litar på pinschern som ras. Ligger det i någons intresse att försöka reda i den här röran? Kan man göra det utan att orsaka ytterligare ett infekterat bråk i den lilla ankdammen som pinschervärlden är?

Och är det min sak att ta i det? Finns det en orsak till att okända (och välbekanta) människor vänder sig till mej för att prata om problem och orosmoment? Jag har ju bytt ras och har “chansen” att släppa allt det här som bråkat och gnagt i mej under tre års tid. Men ofta är det ju så att man vill att nån annan ska ta tag i det… och när ingen annan gör nåt blir man tvungen att göra det själv. Om nån med problem kontaktar mej vill jag inte bara säga “tyvärr”.

Men vad ska man göra? Och hur? Kom GÄRNA med förslag och idéer för hur man ska hjälpa den vilsne pinscherägaren tillrätta på något sätt. Det är där mitt fokus ligger. Eller är det nån annanstans man ska lägga energin?

Jag påstår inte att något jag skrivit är unikt för pinschern eller att det skulle vara sant för alla pinschrar. Texten handlar om min egen hund och information jag fått av andra om deras egna hundars beteenden.

Annonser

One thought on “Vad är en bitpinscher?

  1. mayacarina dahlsberg skriver:

    Jag har en pincher mellan – 6 år nu .
    Har bott med mig 3 år .
    Han är rädd dominant och var mycket på ! När han kom . Jag har tränat honom varje da och fick bli en stark ledare .
    Mycket starkare än honom mentalt !
    Inget ligga i min soffa och andra vovvar får låna hans plats ..jag måste va ledare Jämt ! Och regler gör honom lugn och trygg . Om jag är stressad och orolig tar han in och tar över ” ledaren.
    Jag får liksom aldrig va svag .
    Inte lätt . Han är inte nån gullhund men snäll och vänlig nu för tiden .
    En bra tik hade jag som hjälpte till .
    Med bra självförtroende ..
    Och lugn .
    Jag förstår att han alltid kan va dominant
    Men han har aldrig fått bestämt över sofffa eller mat eller ben ..jag är ju ledare ..och borde bestämma hemma .
    Han spårar allt och borde jobba på tullverket ty inget stőr när han spårar …
    En vacker hund och alla pincher verkar ha olika personlighet ..
    Om man ser till den mentala sidan på hunden och deras kroppshållning så ser man mycket – och lägg till matte eller husse kemi – så ser nån hur promenaden blir …är jag lugn så är hunden lugn ..även en pinsch .
    Motion är ett krav – tex cykel 40 min varje dag ..och vid vinter och regn går vi .
    Utmaning är att leta efter mat och jag strör ut fodret så han får söka själv .
    ..han jobbar ju …helst
    Och agility är bäst av allt .
    Han lyser av glädje .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: